Jolene

Dagen som skulle bli en utav dom bästa i mitt liv, blev det värsta jag har varit med om.
Efter en lång tids krigande så kom äntligen vår prinsessa ut. Men det började inte bra, hon fick syrebrist. Jag hade längtat så efter att få mitt barn upp på bröstet och bara få lukta och gosa med henne men det fick jag inte. Istället fick jag se henne ligga med slangar, nedsövd och i respirator. Den synen vill jag aldrig se igen. Hon fick åka med ambulans till Huddinge och vi var inte långt efter. Där fick hon läggas i kylbehandling i 72 timmar. Hennes kroppstemperatur sänktes till 33.5. Dom tre dagarna va dom längsta i mitt liv. Jag hade inte fått hålla i henne, inte fått se hennes fantastiska ögon.. Istället hade jag fått sitta bredvid henne och hålla henne i handen. Det va inte såhär det skulle starta, vi skulle få en fantastisk början. Vi tre, vår lilla famlij. 

Efter dessan 72 timmar så var det dags att värma upp henne, en grad i timmen.. Under tiden hon värms upp så får hon kramper.. Hon får mer krampmedicin och hon får fortsätta vara nedsövd. Tanken va att efter uppvärmningen så skulle hon tas ut ur respiratorn men hennes lungkärl knöt ihop sig så hon behövde yttligare hjälp med med andningen. Efter 11 långa dagar så togs respiratorn äntligen bort och vi fick äntligen hålla i vår fantastiska flicka. Det va den bästa känslan i hela världen, vill mer än gärna uppleva det igen.

Syrebristen hade gjort mycket på vår lilla tjej. Hon kunde och kan fortfarande inte äta helt själv. Hon blir sondmatad, något som producerar fruktansvärt mycket slem för henne. 

Efter 2 1/2 vecka på huddinge fick vi åka tillbaka till sös, där hon skulle fortsätta sin behandling. 
Som tur var fick vi en väldigt bra läkare som gjorde allt han kunde och lite mer för att vi skulle få åka hem. Han tog bort all andningshjälp för att se hur mycket hjälp hon behövde eller ifall att hon klarade det galant själv. Självklart så klarade hon det fantastiskt, ungen är lika envis som sina föräldrar. :)

Till slut så hade Jolenes läkare fixat allt vi behövde för att klara oss själva hemma. Och efter en hel månad på sjukhus så fick vi äntligen åka hem, sova i vår egna säng, laga egen mat och få duscha i vår alldeles egna dusch. Jag har nog aldrig varit så glad över att få vara hemma. Känslan att få vakna i vår egna säng med vår lilla fjärt till dotter mellan oss. Det slår det mesta.
Det va nu som livet började på riktigt!